TEXTER
Kastanjeträden trötta luta
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Hjärta, och du känner
pånyttfödelsens,
stillhetens oändliga lisa
strömma över dig:
hjärta, och dock är din sång
denna molltons -
denna stumma längtansvisa.
/ Melodier i skymning (1902)
Då voro bokarna ljusa
Då voro bokarna ljusa, då var ån av
Simmande vit ranunkels öar sållad,
Ljus sin krona häggen gungade här där
gosse jag vandrat. -
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
Glesa kronor. En vissling; tåget sätter
Åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
Färdas vänlös.
/ Melodier i skymning (1902)
Ljus
När kväll i själens himmel skymmer,
när livets sista stjärnljus rymmer
och själen vänder om på öde färden
och vill gå hem och har ej hem i världen...
O räddande försvar! o höga
och klara fästa i det svarta bruset:
O ljuva styrka uti ljuset,
Heliga skönhet, av det öga!
/ Elegier (1903)
Sandhammarn
Mäktig, heroisk kust.
Brett, vinande av sand
strandens bälte slätt och stort.
Däröver:
vallarna yviga gräs
septembersvalt susande.
Vandra, vandra
på den fasta banken,
hela dagen vandra
vid det larmande kyliga havet,
tranornas höstliga skri högt över mitt huvud...
höstligt och lugnt i sinnet,
i dag så utan önskan -:
även själens höga traktan,
törstan till oförgängligt
och skapande liv -
allt likt dunst försvann
och mitt hjärta förundrat vilar i mitt bröst.
Och se: långt långt bort
i den yrande, väldiga kust,
mellan sand och brusande vågor -
en lund.
Där vill jag vila!
Där vill jag öppna havets och färdernas bok,
boken för vandrare,
dikten för de mödosamt strävande
mot mål bortom väldiga hinder -:
Till en frisk symbol
av mäktigt forntidsskönt,
heroiska, ensamma kust,
är du vorden för vandrarn,
uppväckande åter i hans själ
mäktigt svällande längtan
och odödligt begär!
Djupt hans väsen
vidgas och andas
gyllene skönhet -
September och Odyssé.
/ Böcker och vandringar (1910)
O Poesi!
O Poesi!
Ingen skulle våga
att nalkas dig,
som ej har i själen
dröms,
drömkrafts dristighet nog
att våga drömma -
Ordet!
Ordets pånyttfödelse.
O, I
som skrien -: "verklighetsfrämmande!"
på allt som andas tro,
Verklighets kärlek;
ni ordskramlare,
aldrig har er själ smakat
Drömmens vin,
Ordets blod.
Det bästa ögonblicket
- Som tystnaden af ett skuggspel i en nyutslagen skog - tystnaden af en tankes skuggspel inom mig
/ Nordiskt och klassiskt (1914) s 80
Le moment suprême: comme la mouvance silencieuse des ombres dans
une forêt en bourgeons -
le silence des ombre mouvantes de la pensée
qui s'étend en moi.
/ Le moment suprême (1990) s 16
Hatet kan vara skarpsynt, men aldrig i största mening. Endast kärleken
har horisont.
/ Nordiskt och klassiskt (1914) s 99
La lucidité de la haine peut être extrême, mais jamais dans la plénitude;
seul
l' amour a l' ampleur de l' horizon.
/ Le moment suprême (1990) s 16
Att glädje är möjlig - för en varelse af sådan belägenhet som en
människas -,ja, det är en sak af mycket allvar.
/ Spår och tecken (1934) s 53
That joy is possible - for someone in the predictment of a human being -
yes, that is a very serious matter.
/ The Second Light (1986) s 96
Med hemliga förtrollningsmedel väcka, med besvärjelseformel framkalla-:
detta är idealisera (verklighets-väcka, verklighet-framkalla, - "verklighets framställning").
/ Spår och tecken (1934) s 98
To wake by secret conjuring, to evoke by the casting of spells - that is to
idealize (reality awakening, reality arousing - "reality´s rendering").
/ The Second Light (1986) s 96
En dager i ditt hus, din kropp, din själ -
den dager som är din: af dess upprätthållande beror ditt lif.
Denna oekonomi (i ordets bokstafsmening!) är den bästa moralen.
/ Efterlämnade papper 1930-talet
Drömmar som förplikta - Om Vilhelm Ekelund och hans läsare (2009) s 60
A shade of daylight in your house, your body, your soul - the particular
one which is yours: your life depends upon its upkeep. This economy (in
the literal sense of the word!) is the best moral.
/ The Second Light (1986)
Med antiken är det som med gudsriket: "ingen kan säga HÄR är det, eller DÄR är det".
/ På havsstranden (1922) s 165
Att det kristna hållit sig kunde bero på en sida därav som är en sida af det helleniska, en allmän stor filolosofisk angelägenhet.
/ På havsstranden (1922) s 129
Vissa rader gripa mycket djupt ned. För den som ser dem till hjärtat äro de som trollformler, fulla af mäktigt solljus. Antikens saklighet, dess leben-lassen-vishet - där detta solsken!
/ På havsstranden (1922) s 134
Lif, värde, människovärdighet stod aldrig så på spel som för karaktärer, vilka i eros-upplefvelsesgrund afveko från tid, omgifning, allmänna sanktioner.
/ Spår och tecken (1934) s 93
Det värdefullaste en författare kan meddela mig tyckes utgöras af en hemlighetsfull krydda- i kraft varav han blir otillräcklig för mig.
/ Atticism - Humanism (1946) s 260
Mången sällsynt försök har pröfvats och vågats. Det förnämsta är ögats.
/ Saltet och Helichrysus (1956) s 109
Bättre vara rädd för människorna än vara rädd för ensamheten. Ty ensamheten är lifsgrunden, sanningslifs villkor, ljuslifs källa. Hvad är det jag fruktar hos människorna? Mörkret - ensamhet!
/ Lyra och Hades (1930) s 162
Åter och åter gifves det nytt, så snart man gör ett allvarligt steg mot det redliga; så snart man söker afskaka bojorna av despoten Själfviskhet; så snart man söker andas i ädel frihets kärlek. Livet är gammalt endast för själviskheten. Därför är livets nyhet så svår - så gudomligt lätt - att upptäcka. Och konst och bildning äro - på ett hår! - alldeles lika sällsynta som godhet.
/ Passioner emellan (1927) s 137
Där anklagan afsagts, där först blir väl talat.
/ Concordia animi (1942) s 237
Quietism har inga händelser: endast - händelse.
Växa är titaniskt nog.
Den dag den unge Friedrich Nietzsche kände, att endast sådana verk äro värda att uppmärksammas, hvilka händt deras författare, deras upphovsmän - den dagen kände han med titanerna. Det var hans sanna morgonrodnad: att besluta att låta allt underordna sig hans fria egna rörelses villkor, - lämna publik och uppgift därhän. Instinkt af sådan ordning såsom just lefvande uppgifts sköte; syn af denna saklighet låg som sol i hans väsen och sundhets löfte. Instinkt om verk och varaktighet såsom en klar och gyllene och varm doldhet; instinkt härom såsom det gemensamma, det hemligt-tydliga och tysta kännetecknet för allt heligt ljustjenande och ljusbringande hos de stora solnaturerna: det fria sinnets religion - lefvnadsvördnads äkta fri-sinne.
/ Det andra ljuset (1935) s 27
Ty med ärlighet mot sig sjelf följer skarpsynthet mot andra.
/ Tyska utsikter (1913) s 101
Det gäller att i hvar dag finna en vrå, där man kan draga sig undan med sin bästa förhoppning och ge den växtkraft av sin bästa vilja.
/ Veri Similia (1916) s 129
SVÅRIGHET - OMÖJLIGHET
Det är svårt att lefva ett sannt lif. Dock inte så svårt som att lefva ett sannt lif - till hälften. Ty detta är omöjligt. Men det är denna omöjlighet, under hvilken vi våndas, - icke under den förra svårigheten.
/ På havsstranden (1922) s 88
Till att förstå mycket måste man ha förirrat sig djupt in i törnesnåren...
De varnande exemplen hjälpa ej; man måste själf vara nära att blifva ett sådant, innan man ser klart.
/ Veri Similia II (1916) s 133
Att träda in i en blomsterrik skog
Att träda in i en blomsterrik skog om våren kan giva oss en känsla som trädde vi in i en andevärld; eller, som hade just blivit tyst här inne, - som hade talande, sjungande stämmor plötsligt sänkt sig till hemlighetsfulla viskanden. Vem vet vad som säges i skogen, när ingen är där.
/ På havsstranden (1922) s 90
Träd
Hur träd kunna sörja! Dryaden i storstadens stenöknar, mellan gnistrande spårvagnsledningar och dånande vagnar, är icke samma fridfulla väsen som skogens och landsbygdens. Ovidius skulle diktat brottsliga andar fördömda till att tråna i dessa kronor som vissna mitt i sommaren, och Anthologiens skalder skulle låtit dem klaga i impressionistiska epigram. Träd äro varelser som trivas bland goda människor; pöbeln föraktar dem och finner det löjligt att kunna glädja sig över sådant. Träd äro kanske de skönaste och lyckligaste varelserna i skapelsen, och det väcker en så egendomlig känsla att se dem förnedrade och skymfade. Ur ett träd talar överlägsen mildhet och lycka; man blir ren och fin i sinnet när man kan närma sig dess genius och se det med den inre synen. Hur månget träd fanns det ej, som varit som skyddsande, varnare och lärare för de barn som växt upp i dess hägn och aldrig glömt dess viskning.
/ På havsstranden (1922) s 94
Nocturne av James Whistler
En flod i en slöja av blekt och svävande silverljusblått, som tyckes långsamt falla ut mot ett osynligt oändligt av drömmande himmelsrum, en vision som knappt fått kontur, som ännu är helt och hållet musik, som ännu ej löst sig ur den melodi som fött den; skymten av stad stiger mot azuren på den andra sidan med högtidligt stilla ljus och torn som otydligt resa sig i skymningen. Hela tavlan tyckes sväva; där är en rörelse i den som av en långsamt fallande slöja eller som av ett långt tåg, som sakta glider upp ur en fjärran horisont med svagt blinkande ljus i en höstkvälls mörker. Så förnam jag denna tysta melodi av luft och vatten. Ty den är verkligen en melodi, denna målning; den är redan upplöst i de flytande töcknen där ute där gränsen för måleriet slutar och musiken börjar. Det är som om man varje ögonblick väntade att få se allt lyfta sig och tona bort i en sakta melodi. Det är samma känsla av svindel som vid läsningen av några moderna poeter ibland plötsligt kan taga en med sig; när man med ens liksom känner marken gå undan fötterna för en, när orden bli till något annat, förmer än ord, när språkets fasta gräns kännes vika och sorlet från stora havet, som går ändlöst där utanför, redan omvärver en med sitt sus.
/ Hjärtats vaggvisor (1970) (Publicerad i SvD 1902) s 39